Inspiration
Dagbok från klätterresa till Tonsai i Thailand

Dagbok från klätterresa till Tonsai i Thailand

2018-01-30

De branta bergväggarna vid Tonsai Beach är rena himmelriket för den som vill klättra i Thailand. Hit tar man sig enklast med direktflyg till Krabi. Här skriver klättringsfantasten Johan om pulshöjande pitcher, total avkoppling, blåsor på smalbenen och nya klättringsvänner för livet.

Tonsai

Vid Ao Nang väntar båtpersonalen in fyra resenärer utöver mig för att fylla en båt. Båtens destination är Tonsai och Railey; två områden som erbjuder något annat än citypulsen i Ao Nang. I synnerhet Tonsai är ett tillhåll för klättrare från hela världen, och har varit det under många år.

Resan till Tonsai bay tar bara 10 minuter. Man tar av sig skorna och vadar ut till båten och detsamma gäller när man kliver av. Turen till bukten är fantastisk. När man rundar udden från Ao Nang, sticker plötsligt jättelika, stalaktitbeklädda stenkast upp ur det näst intill azurblåa havet.

Vi kommer fram till Tonsai. De jättelika bergen omringar stranden och den bakomliggande djungeln som om vore de ingredienserna i en wok, puttrandes i en djup gryta. Sanden värmer fötterna och tankarna flyger i väg till scener ur ”The Beach”. Jag promenerar längs med vattnet bort till det ökända klätterberget Tonsai Roof vid ”Freedom Bar”, en restaurang som ligger precis vid klippan och i vars liggstolar man kan inta horisontell ställning och se hur klätterparen (replagen) tar sig upp för den över hundra meter höga klippan. Vid Tonsai Roofs fot finns en grotta som erbjuder fantastisk, tillika svår bouldering.

En nybyggd mur har ödelagt stranden vid Tonsai och all bebyggelse har fått flytta ett par hundra meter upp i terrängen. Jag går vidare upp till navet för klättrare i Tonsai: Basecamp. Det är en liten anläggning som drivs av tyskan Elke, och som erbjuder klätterkurser, utrustning, boende och allt annat som är nödvändigt för att överleva här. Från Basecamp sträcker sig ett promenadstråk parallellt med stranden. Längs med detta stråk, “The dirt road”, ligger barer som spelar västerländsk musik långt in på natten, små butiker med det allra nödvändigaste (myggmedel, toapapper, vatten, elektrolyter och godis), massagesalonger, fruktbarer och små bungalowhotell.

Jag checkar in på Basecamp och blir tilldelad en mycket enkel bungalow precis invid nattklubbarna. På området ligger avloppsledningarna grunt, blå PVC-rör slingrar sig fram i ett smått stokastisk rutsystem mellan palmernas rötter och promenadstråken av cementplattor. Höns och tuppar sprätter runt i den sandiga jorden, och efter kommer kycklingarna pickandes i försöket att få till den dagliga matransonen. De lokala thailändarna söker skydd under tak och sitter och pratar under dygnets varmaste timmar.

Resans första klätteräventyr

Jag är inte så trött efter den långa resan och bestämmer mig för att ta en promenad till Railey med klätterryggsäcken. Jag tar strandvägen, solen hettar och svetten rinner av minsta ansträngning. En mycket förlösande känsla. Väl på Railey, samsas jag plötsligt med människor som inte är i Thailand av samma anledning som jag. De är fint klädda, barnfamiljer, strandresenärer, som främst är här för att bo bekvämt, äta gott och njuta av det härliga vykortet som en plats på stranden erbjuder. Jag går vidare till Prah Nang beach, en strand som ligger bortom bergsmassivet efter Railey. Här träffar jag ett kanadensiskt par, som frågar mig om jag kan vägen genom grottan till Railey. ”Nej”, svarar jag, men erbjuder mig att delta i deras expedition.

Jag får plötsligt nytta av min pannlampa när vi kommer in i det mörka grottsystemet. Stegar av bambu leder från det ena hålrummet till det andra och vägen genom berget tillbaka till Railey är inte uppenbar vid första anblick. Tillslut kommer vi fram till öppningen som erbjuder en fantastisk utsikt över Raileybukten; stränderna och bergen. Här kopplar vi in oss med mitt rep i ett ankare, sätter på oss våra klätterselar och repbroms, och firar oss ner till nästa bergsklack. Äventyren verkar här finnas överallt, och det är fantasin, orken och erfarenheten som sätter gränserna.

Jag tar fram ledaren (klätterboken över Tonsai/Railey, som beskriver de olika områdena och de klätterleder som finns här). Utan boken kan man råka på en led som av andra klättrare betecknats som ”sketchy”, där bultarna är slitna eller om det finns risk för markfall. Denna klätterbok är ett måste om man inte känner till klipporna väl eller inte vill fråga sig fram.

Det kanadensiska paret och jag bestämmer oss för att klättra en enkel led tillsammans. När jag sedan blir nerfirad, hör jag någon ropa mitt namn. Det är svenskan Petra som också är här och klättrar med Jonas, en mycket kompetent bouldrare från Stockholm som också är på plats för att övervinna sin höjdrädsla. Jag ansluter mig till dem och vi går ner till Raileys restauranggata och äter en thailändsk måltid på Mangrove Restaurant. ”Singha or Chang?”. Det blir en Chang… Large.

Jag vandrar tillbaka till Tonsai. Vågorna slår mot klipporna mellan stränderna. Jag slocknar innan huvudet nuddar kudden, trots den höga musiken från barerna bara ett stenkast ifrån mitt boende.

Belöningen - en fantastisk utsikt över Raileybukten.

Vaknar upp till ny dag i Tonsai

”Kuckeliku”…. ”Kuckeliku”, ljuder det utanför dörren. De thailändska tupparna är i full fart med att imponera på hönsen på gården. Den ene pampigare än den andre. Rivaliteten dem emellan åskådliggörs genom korta utfall, där förloraren sedan springer vidare och på så vis erkänner sig besegrad. De flyttar dock på sig när jag går för att finna frukost. Det blir en tallrik med toast och stekta ägg, banangröt och ett glas apelsinjuice. Solen har gått upp, men än är värmen behaglig. Runt mig fylls borden på av människor från olika delar av världen. Jag hör ryssar, australiensare, tyskar, holländare, finnar, norrmän och en och annan svensk. Några sitter själva med böcker, andra gör sig redo för att ta sig an de klätterleder som solen inte når på förmiddagen.

Jag möter upp Petra och Jonas, och vi går ner till stranden och klättrar. Vid freedom bar hänger klättrare och strandturister tillsammans. Några vilar upp sig mellan de olika problemen som strandklippan erbjuder. Ett par klätterlag är på väg upp för den ökända multipitchen Humanality, som nästan leder upp till Tonsai Roofs topp. Plötsligt hör jag ett larm som låter som ett kort åskdån. Det är en fallskärm som vecklar ut sig, och några sekunder senare hör jag nästa knall. Basejumparna samlas sedan i baren – någon skakar fortfarande av adrenalin och de high-fivar varandra. Sist ner kommer basejumparen Steveo från Californien, som indirekt leder äventyret. De vandrar tidig morgon med sina fallskärmar upp till klippkanten – en väg som enligt hörsägen är farligare än själva hoppet.

Någon skriker ”rope!”, och ner kommer ett fågelbo med rep från något av replagen som firar sig ner efter en lyckad bestigning av Humanality. Klättrarna och åskådarna på stranden blir fler och fler. Här samsas världens klätterelit med nybörjare och man delar med sig av betor genom att peka, prata och gestikulera.

Beta = tips på hur en led skall tas

På kvällen blir det en sedvanlig middag vid restaurangen Boat Man uppe vid Basecamp. Alla börjar känna alla. Vem som helst kan slå sig ner och alla är välkomna att deltaga i diskussionen och skrattfesten.

Tonsai erbjuder total avkoppling

Dagarna flyter ihop och samlingen vid frukostbordet blir större och större. Ben (en storväggsklättrare som bor i en van i USA), Jakob (byggkonsult från Tjeckien), de fantastiska klätterskorna och eldsjälarna Carina och Jenny från Stockholm, Ulf (som jag mötte på Kebnekaise i somras), den starke norske klättraren Max, Petra och Jonas, samt paret Per och Hanna.

Vi testar på det ena området efter det andra, men det blir oftast inte mer än ett område per dag. Ibland äter vi medhavd lunch, andra dagar bryter vi tidigare och vilar fingrarna. Nyheterna från Sverige når inte hit, intressebubblan blir mindre och mindre och tillslut finns bara Tonsai och nuet. Det är en fantastisk känsla; en känsla av total avkoppling. Här behövs ingen klocka utan det är solen och kroppens återhämtning som styr.

Jag börjar promenera långsammare och inte med samma ilande och förvirrade tempo som jag gör i Stockholm. Jag stannar till, pratar med någon, tar en spontan öl med en annan. Människorna här är prestigelösa, hjälpsamma och inbjudande. Alla erbjuder varandra att hjälpa till, att sätta leder och att säkra varandra. På kvällen möts vi upp i barerna, guppar till musiken och försöker oss på slackline av olika svårighetsgrader.

Vackert när lugnet sänker sig över viken på kvällen.

Tanken på multipitch-klättring gör mig livrädd

Under min näst sista kväll i Tonsai sitter vi till bords på Boat Man. Ben som jag lärt känna rätt väl vid det här laget, erbjuder sig att ta med mig upp för Humanality och Carina och Jenny hejar på. ”Klart du ska göra det!”. Jag känner hur mina händer börjar svettas. Det känns för mig som en övermäktig uppgift: att ta mig upp för den 100 meter höga bergväggen och sedan fira mig ner till fast mark. Den natten kan jag knappt sova. Jag ringer tjejen hemma i Sverige och berättar om det kommande äventyret – jakten på min vita val. Det har varit mig en dröm sen 2013 att jag ska ta mig upp för den där väggen, men erfarenheten och modet har satt käppar i det hjulet.

Ben, Jakob och jag möts upp klockan 07:00 för en kopp kaffe och lite gröt. Vi går igenom rep, quickdraws, radioutrustning, firningsteknik med prusiksnöre som säkringsbroms. Jag får låna en karbinförsedd vattenflaska av Jenny som jag fyller med vatten och en påse resorb och hänger den i selen. Vi promenerar ner till väggen och gör oss redo. Framför oss har vi några andra replag, det ena långsammare än det andra. Vi är ett team om tre och Ben leder den första pitchen, med två rep kopplade till sin sele; det ena repet till Jakob, det andra till mig.

Riktigt läskigt att ta klivet över till stalaktiten i slutet av Humanality.

Vi klarade det!

Nu är jag alltså här. Jag står i begrepp att korsa Rubicon. Min vilopuls ligger över 100 slag per minut. Ben påbörjar första pitchen och kommer snabbt upp till nästa ankare. Jakob går som tvåa och sedan kommer jag. Så fortsätter vi, pitch efter pitch. Väntan blir lång och solen börjar skymta runt bergskanten. När hon kommer fram blir det hett och outhärdligt, men då har vi bara en pitch kvar – den läskigaste. Jag känner mig yr och funderar på att fira mig ner från ankaret 15 meter åt höger, men ruskar av mig rädslan och fortsätter.

Humanality - Tonsais ökända multipitch

Humanalitys pitcher har svårighetsgraderna 6a+, 6b, 6b+, 6b, 6a (i den ordningen). Packa med fördel ett 70-metersrep för att förenkla nedfirningen.

Ben säger på radion att han klättrat upp till sista ankaret och att vi kan göra oss redo. Jakob blir osäker för första gången och ber mig ropa på radion att Ben ska ”ta hem” (sträcka repet). Ben väntar tålmodigt vid ankaret på sista hyllan och ger mig betan för de sista movesen innan målgång… Vi klarade det! Jag kopplar in min säkerhetsslinga och sätter mig ner och andas tungt.

Vi går igenom rappelleringsförfarandet en sista gång. Jakob börjar, sen jag, sen Ben. Jag kopplar in repbromsen, testar det nya systemet innan jag kopplar ur det gamla. Jag sätter fötterna mot bergväggen och försöker att inte titta ner. Jag tittar ner – men känner mig inte rädd. Jag hoppar långsamt ner längs med berget, ner till nästa firningsstation. De två hopbundna repen gör att vi kommer ner med två firningar, varav den sista leder direkt ner till baren. När jag landar, trycker Jakob en öl i handen på mig. ”We did it!”. Lyckan rusar genom kroppen och jag har fast mark under fötterna. Ben får en öl innan han nuddar marken och omfamnas av en väntande flicka.

Carina och Jenny kommer fram och gratulerar mig till den personliga bedriften. Värmen och solens strålar har tagit hårt och blåsorna täcker smalbenen. Jag känner mig färdig och följer de andra upp till restaurangen för en Phad See Ew och en Coca-Cola. Jakob och jag tittar på GoPro-filmen och skrattar åt våra misstag och förvirring. Ben hänger på sig klätterryggsäcken igen för att sedan fortsätta klättra inpå kvällen.

Det är min sista kväll i Tonsai, “evighetens och ingentingens” plats. Trots att tiden här står stilla, börjar min tid ta slut. Man tar farväl av mig och vi äter gemensam middag. Vi skrattar, byter nummer och facebookkontakter, och bjuder varandra till våra respektive hemländer.

Det är med ömsom glädje, ömsom sorg, som jag går tillbaka till min Bungalow för att packa 110-liters ryggan. Jag hälsar på Elke i Basecamp och får en kram och hon önskar mig tillbaka nästa år. Hon pratar även med en av sina båt-killar om att skjutsa mig till Ao Nang på morgonen.

Farväl Tonsai - för den här gången

07:55 står mopeden med sidoflak redo att transportera mig ner till båten. Carina och Jenny, Jakob och Max kramar mig farväl. Jag kastar upp ryggsäcken på flaket och sätter mig på packningen och puttrar ner till det muddrade inloppet. Båtmannen och jag vadar ut till båten och åker sedan ensamma över till Ao Nang. Han får 300 baht som tack för hjälpen och nu går jag plötsligt på Ao Nangs gator, som vore jag en erfaren backpacker.

Taxin tar mig till flygplatsen och en glad tjej från TUI förser mig med en bagagevagn och guidar mig till incheckningen.

Fyra timmar in i flygresan hem erbjuds jag en svensk boulevardtidning av en radgranne. Jag tackar nej med motiveringen: ”jag vill inte drabbas av verkligheten… än”. Jag nyper mig själv i armen och det gör ont.

Packlista för klätterresa

  • Klättersele

  • Klätterskor

  • Rep (60-70m)

  • Repbroms (automatsäkring och/eller ATC anpassad för multipitch)

  • Quickdraws (12st)

  • Vattenflaska med karbin

  • Pannlampa + batterier

  • Kritpåse + krita

  • Keps

  • Solkräm

  • Foppatofflor

  • Myggmedel

  • Slingor

Är du liksom Johan sugen på att åka till Tonsai och klättra? Här hittar du TUIs direktflyg till Krabi. Är du inte lika äventyrlig men ändå sugen på vita stränder, snorkling, läcker thaimat, och ett underbart tropiskt klimat hittar du alla TUIs Thailandsresor här.